Showing posts with label Kultur. Show all posts
Showing posts with label Kultur. Show all posts

21 February 2020

Tjära i honung - 4

Mitt moderlösa fadersmål

Farfar Mashhadi Ali
(? - 1967)
Min mor pratade guilaki, ett språk som talas i norra Iran i sydöstra kusten av Kaspiska havet. ‎Språket är besläktat med persiska men persisktalande har svårt att förstå äkta guilaki. Mamma ‎var född och uppvuxen i Bandar-e-Anzali (enligt hennes gamla ID-handling Bandar-e-‎Pahlavi). Min far var turk från Azerbajdzjan, född och uppvuxen i Ardebil. Dessa två bodde ‎borta från var sin familj i Namin, 4 mil öster om Ardebil mitt i vägen mellan Ardebil och Astara, ‎på gränsen mellan två helt olika klimat. De var lärare, förstod inte varandras språk, blev ‎bekanta på ett tredje språk, persiska, lärde känna varandra, blev kära i varandra, och knöt ‎äktenskap. Jag var parets första gemensamma barn och föddes i samma Namin. Mitt ‎modersmål är därmed guilaki, mitt ”fadersmål” är azerbajdzjanska, och mitt ”vardagsmål” är ‎persiska, om man kan säga så. Jag var fem-sex år när föräldrarnas tjänst och därmed själva ‎familjen flyttade till staden Ardebil.‎

Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna ‎tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när ‎föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika ‎nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata ‎på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära ‎huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått ‎gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, ‎skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje ‎fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. ‎Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för ‎mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu ‎när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ‎ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag ‎har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna ‎dialekt kom. Hans andra hustru, min fars styvmamma, som också var en av mina lärare i ‎azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … ‎och min mamma kunde inte förstå.‎

Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute ‎och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sa pappa. Mina enda ‎lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med ‎mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och ‎fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors ‎vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och ‎köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk ‎modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig ‎så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene ‎veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.‎

Mormor Karbalaii
Mahram-Nesa (? - 1976)
Moders mål var det språk som mamma använde när hon pratade med min unga moster som ‎bodde hos oss, och det var språket av otaliga mostrar och mosterdöttrar som reste så ofta 20 ‎mil från kusten av Kaspiska havet och gästade oss, pratade så högt med varandra på guilaki, ‎och sökte bot på sina åkommor i den svarta gyttjan vid den mycket salta sjön Shorabil utanför ‎Ardebil, eller i varma källorna i Sarein i sluttningarna av den gamla vulkanen Sabalan. Guilaki ‎för mig var doften av vitlök, den himmelska doften av maträtter som pamudor-khurush, mirza ‎ghassemi, baghala ghatogh; det var den märkliga smaken av turshe-tere och murghe fusunjun; ‎det var upptäckten av stekta eller ugnsbakade fisken, krossade och kryddade oliver, underbara ‎doften av Chuchagh (rysk martron), den sura och sträva smaken av vildvuxna granatäpplen, ‎sötman av reshte-khoshkar. Guilaki var mostrarnas blommiga chador, det var mosters hus som ‎var byggd av vass med halmtak; det var den geniala kerde-khale som användes för att dra upp ‎vatten från brunnen; det var fuktens språk, gröna språket av gröna skogen; det var berusande ‎doften av risfälten; språket av havet, båten, havsfåglar; det var språket av lek med sanden i ‎kusten.‎

Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk ‎som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer ‎och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan ‎började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år ‎‎1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag ‎nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina ‎‎18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett ‎skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev ‎helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit ‎med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora ‎eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud ‎och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa ‎långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade ‎och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. ‎Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte ‎kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade ‎fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och ‎med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade ‎inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på ‎skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, ‎mobbade mig.‎

Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. ‎Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför ‎hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i ‎en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren ‎eller andra elever sa. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken ‎med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som ‎läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. ‎Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade ‎många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och ‎hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. ‎Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast ‎så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, ‎och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av ‎egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på ‎skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets ‎slut gick de från min skola och även från Ardebil.‎

Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick ‎hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. ‎Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva‎ någonting. Framför tavlan ‎kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som ‎var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt ‎med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. ‎Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur ‎sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ‎ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som ‎rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. ‎Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade ‎honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon ‎gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela ‎klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.‎

Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av ‎eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att ‎var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med ‎en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade ‎lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker ‎som inte var skrivna för att undervisa språk.‎

Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han ‎fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i ‎samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under ‎kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och ‎hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.‎

Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från ‎motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min ‎förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! ‎Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett ‎exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta ‎med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från ‎Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår ‎azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och ‎lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, ‎musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans ‎säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller ‎tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på ‎azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”‎

Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man ‎lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget ‎språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! ‎Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. ‎Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på ‎detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste ‎skaffa dessa därifrån!‎

De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska ‎alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars ‎kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och ‎mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av ‎dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min ‎anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss ‎för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.‎

Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min ‎största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, ‎lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och ‎orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sa, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse ‎som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i ‎fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades ‎som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella ‎Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.‎

Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev ‎‎"moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga ‎apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett ‎land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De ‎tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i ‎Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de ‎råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. ‎Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt ‎något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän ‎‎"är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som ‎kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi ‎rensar det!"‎

En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de ‎hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ‎‎”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner ‎iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så ‎gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att ‎stycka Iran i bitar!”‎

Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars ‎farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäkt av en soldat av muslimska kalifens ‎armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från ‎Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man ‎vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom ‎att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd ‎‎(psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett ‎eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att ‎kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.‎

‎***‎
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i ‎lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och ‎helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som ‎jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och ‎samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan ‎men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ‎ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med ‎i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag ‎skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under ‎jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig ‎vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den ‎‎21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om ‎Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till ‎döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han ‎slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och ‎dödades tre månader senare under tortyr.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

16 December 2012

Snapsvisor سرودهای عرق‌خوری

Om någon frågar mig vad jag tycker bäst om i Sverige eller i svenskhet efter 26 år som jag har bott ‎här, svarar jag utan den mista tvekan att det är nubbevisorna! (bilden visar min balkong) ‎متن فارسی ‏در ادامه

Under de senaste 22 åren har jag varit tillsammans med arbetskamraterna och haft jullunch. Och då ‎har vi sjungit dessa fantastiska humoristiska och samtidigt vemodiga visor, och supit. Jag har inte ‎kunnat hålla mig för skratt, samtidigt som jag har haft tårar i ögonen: Så djupa och samtidigt roliga ‎livsfilosofi finns i dessa otroligt vackra visor. Jag vet inte om svenskar själva blir så djupt berörda av ‎visorna eller inte men jag har en teori om varför jag blir så berörd: Det är ju i grunden samma sak ‎som den stora persiska poeten och matematikern, och vinälskaren, Omar Khayyam brukade säga ‎för knappt 1000 år sedan. Det är som om man har flyttat honom till nutidens Sverige med "Beska ‎droppar", "Skåne", Hallands Akvavit osv.‎

Här nedan kommer några av mina favoriter:‎

1. Måsen‎
Det satt en mås på en klyvarbom
Och tom i krävan var kräket
Och tungan lådde till skeppar'ns gom
Där han satt uti bleket
‎"Jag vill ha sill", hördes måsen rope
Och skeppar'n svarte: "Jag vill ha OP‎
Om jag blott får
Om jag blott får"‎
‎(mellansup!)‎

Nu lyfter måsen från klyvarbom
Och vinden spelar i tågen
OP'n svalkat har skeppar'ns gom‎
Jag önskar blott att jag såg 'en
Så nöjd och lycklig den gamle saten
Han hissar storsegel, den krabaten‎
Till sjöss han far
Och halvan tar

2. Tänk ändå‎
Tänk ändå vad vi har det bra,‎
Ingen har det så bra som jag,‎
Det skulle i så fall va bror min du vet,‎
Som ligger i sprit upp på riksmuseet.‎

3. Mera brännvin‎
Mera brännvin i glasen,‎
Mera glas på vårt bord.‎
Mera bord på kalasen,‎
Mera kalas på vår jord.‎
Mera jordar med måne,‎
Mera månar i mars.‎
Mera marscher till Skåne,‎
Mera Skåne bevars, bevars, bevars.‎

4. Vem kan raggla‎
Vem kan ragla för utan vin?‎
Vem är nykter om våren?‎
Vem kan skilja på Bäsk och Gin,‎
Utan att smaka på tåren?‎

اگر روزی از من بپرسند که پس از 26 سال زندگی در سوئد چه چیزی از این کشور و مردم را بیش از ‏همه دوست دارم، بی هیچ مکثی می‌گویم آوازهای عرق‌خوری‌شان را! (عکس بالکن خانه‌ی مرا ‏نشان می‌دهد، برای دوستانی که در جاهای خوش آب‌وهوا زندگی می‌کنند)‏

در 22 سال گذشته نزدیک کریسمس هر سال به خرج کارفرما با همکاران در رستورانی ناهار سنتی ‏کریسمس خورده‌ایم. در این ناهار ویژه انواع مشروبات نیز فراوان است، اما نوشیدنی سنتی آن انواع ‏عرق‌های ادویه‌دار است. نوشیدن این عرق‌ها مراسمی دارد: برگ‌هایی با شعر آوازهایی که قرار ‏است بخوانیم از پیش به همه داده شده، یکی از همکاران جمع را رهبری می‌کند، یکی از آوازها را ‏می‌خوانیم، و سپس استکان عرق را بالا می‌بریم و می‌نوشیم.‏

این‌ها شعرهایی‌ست سرشار از طنز، و هم‌زمان غمناک، بسیار زیبا، و پر از فلسفه‌ی زندگی. هنگام ‏خواندن آن‌ها من با چشمانی که اشک در آن حلقه زده، نمی‌توانم جلوی قاه‌قاه خندیدنم را بگیرم. ‏نمی‌دانم که آیا خود سوئدی‌ها هم احساسی این‌چنین نیرومند نسبت به این آوازها دارند یا نه. اما ‏به‌گمانم می‌دانم که احساس من از کجاها سرچشمه می‌گیرد: این شعرها، اگر در ژرفای معنای ‏آن‌ها دقت کنید، در واقع همان سخنانی‌ست که عمر خیام خودمان نزدیک هزار سال پیش ‏سروده‌است. اکنون گویی خیام را آورده باشید به شرایط امروز در سوئد، با عرق‌هایی با مارک‌های ‏معروف.‏

این سرودها ویژه‌ی کریسمس نیست. در جشن نیمه‌ی تابستان، یا هر مراسم دیگری که بساط ‏نوشانوش عرق روی میز باشد، از این سرودها می‌خوانند و می‌نوشند. شاعر این سرودها اغلب ‏نامعلوم و ناشناس است، اما در بیشتر موارد آن‌ها را با آهنگ‌های معروف می‌خوانند.‏

ترجمه‌ی این سرودها کار بسیار دشواری‌ست، با این حال کوشیده‌ام چند نمونه‌ی مورد علاقه‌ام را ‏ترجمه کنم. این را هم باید بگویم که روایت‌های گوناگونی از این سرودها وجود دارد:‏

‏1- مرغ دریایی
مرغ دریایی روی تیرک بادبان نشسته‌بود
و حیوانک چینه‌دانش خالی بود
و زبان قایقران به کامش چسبیده‌بود
همان‌طور که آن‌جا در هوای بی‌باد نشسته‌بود.‏
صدای مرغ دریایی در آمد که: "من شاه‌ماهی می‌خواهم"‏
و قایقران پاسخ داد: "من او.پ. می‌خواهم [او.پ.: عرق اولوف پتر آندرشون]‏
تازه اگر گیرم بیاید
تازه اگر گیرم بیاید"‏

اینک، مرغ دریایی از روی تیرک بادبان می‌پرد و می‌رود
و باد طناب‌ها را به بازی می‌گیرد
و او.پ. کام قایقران را خنک کرده‌است
دلم می‌خواهد که دستکم [او.پ را] دیده بودمش
چه‌قدر شاد و راضی‌ست پیرمرد بیچاره
بادبان بزرگ را باز می‌کند مرد قایقران
رو به دریا می‌راند
و نیم جام را سر می‌کشد.‏

‏2- با این همه
فکرش را بکنید که با این همه چه حال خوشی داریم
هیچ‌کس به خوشی من نیست
اگر هم باشد، باید تو باشی برادرکم، می‌دانی
همان که در موزه‌ی ملی توی شیشه‌ی الکل گذاشته‌اند.‏

‏3- عرق بیشتر (با آهنگ سرود انترناسیونال خوانده می‌شود)‏
عرق بیشتر توی جام‌ها
جام‌های بیشتر روی میزها
میزهای بیشتر در این جشن
جشن‌های بیشتر همه جای زمین
زمین‌های بیشتر با ماه
ماه‌های بیشتر در ماه مارس [مریخ]‏
حمله‌های بیشتر به اسکونه [اسکونه: از عرق‌های معروف، و استانی در جنوب سوئد]‏
اسکونه‌های بیشتر، البته، البته، البته.‏

‏4- کی می‌تونه تلوتلو بخوره؟
کی می‌تونه بدون شراب تلوتلو بخوره
کی توی بهار هشیاره
کی می‌تونه فرق [عرق] بسک و جین رو بفهمه
بدون این‌که مزه‌ی اشک رو چشیده باشه؟

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

08 November 2012

Minnen från Roudaki Hall خاطره‌ای از تالار رودکی


Jag skrev tidigare om att Teherans Roudaki konserthus har nämnts i programmet Önska i P2. Den 5 ‎november var jag med i Önska i P2, berättade minnen från ett besök på Roudaki Hall i Teheran i ‎mitten av 1970-talet, och önskade två stycken av den stora Azerbajdzjanska tonsättaren Kara ‎Karayev (Från höger: Karayev, Sjostakovitj, och Sjostakovitjs fru Irina). ‎متن فارسی در ادامه

Programmet finns att lyssna till i månadsarkivet tom den 5 december. Gå till denna adress som har ‎rubriken ”Sju skönheter censurerade”, läs om programmet, och klicka på "Lyssna (60 min)" i den ‎högra kolumnen. Min del börjar efter 24 minuter.‎

Det finns en rolig kommentar till just mina minnen i kommentarsrutan på samma sida. Det är en ‎person som heter "Irani" (betyder "iraniern" på persiska) som skriver såhär:

"Ang. s.k censuren...‎
Du som är programledare för detta program:

Du ska inte släppa in vem som helst i direktsändning för att tala en massa osanningar utan att själv ‎ha tillräcklig med kunskap om 70-talets Iran!! Hoppas du förstår detta!! Gör du inte det kommer jag ‎att kontakta din chef!!
Det denne man berättade är så långt ifrån sanning att jag föreslår att du samlar dina egna ‎kunskaper om det, så att jag slipper ödsla min värdefulla tid för att förklara för dig!! Du vet att vi ‎lever i ett info-samhälle? Om du ändå vill sända sådant, skaffa mer information om Iran under ‎Shahens tid, exv att höra fakta från andra iranier som finns gott om här i Sverige! Iran under 70-talet ‎var betydligt bättre land jämfört med många europeiska länder.........tro inte på vad som helst"


Och vad kan jag säga till denna rojalist utom att han/hon visar mycket väl vilka attityder kunde ‎censurmyndigheten ha haft på den tiden. Denna person är antingen så pass Shah-vänlig så att ‎han/hon drömmer om att vrida tiden tillbaka och få allting som det var inklusive censur och tortyr, ‎eller så är han/hon ung och inte har upplevt den tidens skräckvälde. Dessutom har han/hon inte ‎fattat vilket land han/hon bor i och vad yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter betyder. ‎Lyckligtvis har Ulf Myrestam, kanalchef i P2, skrivit ett tillräckligt bra svar till denna kommentar.‎

پیشتر نوشتم که در برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی شبکه‌ی دوم رادیوی سوئد از تالار ‏رودکی نام برده شده‌است. روز پنجم نوامبر در این برنامه شرکت داشتم، خاطره‌ای از تالار رودکی ‏تعریف کردم، و دو قطعه از آثار آهنگساز بزرگ آذربایجانی قارا قارایف ‏Kara Karayev‏ به درخواست من ‏پخش شد. این برنامه تا تاریخ 5 دسامبر در بایگانی رادیو موجود است. در این نشانی با عنوان ‏‏"هفت‌پیکر سانسور شد" روی ‏Lyssna (60 min)‎‏ در ستون سمت راست کلیک کنید، برنامه را تا ‏دقیقه‌ی 24 جلو بکشید، و بشنوید.‏

خاطره‌ای که تعریف کردم، این است: «تالار رودکی در پایان دهه‌ی 1960 ساخته‌شد، تالار زیبایی بود ‏که در آن موسیقی کلاسیک، سنفونی‌ها، اپراها، بالت، و غیره اجرا می‌شد، و هنرمندان نام‌آور ‏جهان برای اجرای برنامه میهمان آن بودند. از جمله رودولف نوره‌یف رقاص بزرگ جهان آن‌جا ‏رقصیده‌است، اگر اشتباه نکنم حتی هربرت فون کارایان آن‌جا رهبر میهمان بوده‌است، و همین‌طور ‏زوبین مهتا. اما این تالار پاتوق اشراف تهران، دیپلمات‌های خارجی، و افراد متمول بود. همه با کت و ‏شلوار و کراوات به آن‌جا می‌آمدند.‏

من دانشجوی فقیری بودم که در ضمن "شورشی" هم بودم، بر ضد جنگ ویتنام تظاهرات کرده‌بودم، ‏و پلیس امنیتی مرا گرفته‌بود و زندانی کرده‌بود. با این‌همه عاشق موسیقی کلاسیک هم بودم و این ‏موسیقی را از رادیو یا صفحه‌های گراموفون یا نوار کاست که در آن هنگام رواج داشت می‌شنیدم. تا ‏آن‌که روزی آگهی برنامه‌ای را در تالار رودکی دیدم که دیگر نمی‌شد به دیدن و شنیدن آن نروم: ‏ارکستری از مسکو می‌آمد، به‌رهبری نخستین زن رهبر ارکستر در سطح جهانی که نامش را ‏شنیده‌بودم، یعنی ورونیکا دودارووا ‏Veronika Dudarova‏ و آثاری که قرار بود اجرا کند، همه بهترین ‏آثار مورد علاقه‌ی من بودند: سنفونی پنجم شوستاکوویچ، و آثاری از شاگرد او و آهنگساز بزرگ ‏آذربایجانی قارا قارایف.‏

هر طوری بود لباسی قرض کردم، پول بلیت را فراهم کردم، و آخرش توی سالن بودم. با سنفونی ‏پنجم شوستاکوویچ بر ابرها سیر کردم، و در لحظه‌ای که منتظر بودم آن اتفاق عجیب بیافتد و برای ‏نخستین بار در طول تاریخ تالارهای موسیقی تهران نام آذربایجان و اثر یک آهنگساز بزرگ آذربایجانی ‏طنین اندازد، ناگهان رهبر ارکستر رو به جمعیت کرد و گفت که اثر به‌کلی دیگری از آهنگسازی دیگر و ‏غیر آذربایجانی را اجرا خواهد کرد، و من و دوستانم را سخت مأیوس کرد. قضیه روشن بود: اداره‌ی سانسور ‏شاهنشاهی نمی‌توانست بپذیرد که نام آذربایجان و یک اثر آذربایجانی در این تالار نفیس به‌گوش ‏برسد، و در واپسین لحظه آن بخش از برنامه را عوض کرده‌بودند. خود ایران منطقه‌ای ‏آذربایجانی‌نشین سه برابر جمهوری آذربایجان داشت و دارد با جمعیتی سه‌برابر جمهوری آذربایجان، ‏با همان زبان و فرهنگ، اما محروم از حق آموزش زبان مادری و برخورداری از موسیقی و فرهنگ ‏بومی. چگونه می‌شد ادارات فرهنگ و سانسور شاهنشاهی اجازه دهند نام و فرهنگ و موسیقی ‏آذربایجانیانی با آزادی آموزش زبان مادری و آموزش موسیقی بومی و... در تالار اشرافی کشوری با ‏ممنوعیت آموزش این زبان و فرهنگ به‌صدا در آید؟»‏

پیش و پس از صحبت من، دو اثر از آهنگسازی که اجازه نیافت آثارش را در تالار رودکی اجرا کنند، ‏پخش شد. همچنین گفتم که امروز زنان اجازه‌ی تک‌خوانی در این تالار را ندارند، اما وقت نشد بگویم ‏که اصلاً حرف بالت را هم نزنید که به‌کلی ممنوع است و حتی نام "رقص" را ممنوع کرده‌اند و ‏به‌جایش می‌گویند "حرکات موزون"!‏

پس از پخش برنامه، یک آقا یا خانم عصبانی که حتی آن‌قدر شهامت نداشته که نام واقعیش را ‏بنویسد، با نام مستعار "ایرانی" در زیر شرح برنامه‌ی آن روز کامنتی گذاشته و چنین نوشته‌است ‏‏[همه‌ی نشانه‌ها از خود "ایرانی" است]:‏

‏«درباره‌ی به‌اصطلاح سانسور...‏
آهای تویی که گرداننده‌ی این برنامه هستی، تو نباید بدون آن‌که خودت دانش کافی درباره‌ی دهه‌ی ‏‏1970 در ایران کسب کنی، هر کسی را به پخش مستقیم راه بدهی تا مشتی دروغ به هم ببافد!! ‏امیدوارم که این را می‌فهمی!! اگر نمی‌فهمی، من با رئیست تماس می‌گیرم!!‏

چیزهایی که این مرد تعریف می‌کند آن‌قدر دور از حقیقت است که من پیشنهاد می‌کنم تو خودت ‏دنبال جمع‌آوری اطلاعات بروی، تا لازم نباشد که من وقت گرانبهایم را برای توضیح دادن به تو تلف ‏کنم!! تو که می‌دانی ما در جامعه‌ی اطلاعات زندگی می‌کنیم؟ تو اگر می‌خواهی با این‌حال این ‏قبیل چیزها پخش کنی، دنبال اطلاعات بیشتری درباره‌ی ایران در زمان شاه برو، مثلاً واقعیت‌ها را از ‏زبان ایرانیان دیگری بشنو که در سوئد فراوان هستند! ایران در دهه‌ی 70 کشوری بسیار بهتر از ‏خیلی از کشورهای اروپایی بود......... هر چیزی را باور نکن!»‏

این آقا یا خانم، با این لحن و این سطح برخورد، خیلی خوب نشان می‌دهد که دستگاه‌های سانسور ‏در دوران شاه چه شیوه‌ی برخوردی داشتند. ایشان یا از آن شاه‌دوستانی‌ست که در رؤیای بازگشت ‏به آن دوران با هر آنچه بود به سر می‌برد، و یا از جوانانی‌ست که خفقان آن دوران را هرگز لمس ‏نکرده‌اند. او همچنین به‌روشنی نشان می‌دهد که در طول زندگی در سوئد هیچ نیاموخته و هیچ ‏تصوری از آزادی بیان یا حقوق بشر ندارد. خوشبختانه رئیس شبکه‌ی دوم رادیوی سوئد پاسخ خوبی ‏به ایشان داده‌است:‏

‏«سلام ایرانی!‏
من مدیر مسئول پخش برنامه‌ی درخواستی شبکه‌ی دوم هستم و بسیار مایلم که دیدگاهم را ‏درباره‌ی مسائلی که مطرح می‌کنی، بیان کنم:‏

موسیقی درخواستی شبکه‌ی دوم برنامه‌ای‌ست که در آن احساس و خاطرات شنوندگان از ‏موسیقی جای مهمی دارد. این خاطرات اغلب داستان‌هایی بسیار شخصی و مهیج هستند و ‏ادعایی بیرون از این چارچوب نیز ندارند. مصاحبه با شیوا در روز دوشنبه نیز چیزی بیش از این نبود.‏

از آن‌جایی که موسیقی کلاسیک برای بسیاری بخش مهمی از زندگی را تشکیل می‌دهد، روشن ‏است که بازتاب‌هایی از مسائل سیاسی و اجتماعی نیز از آن سر در می‌آورد، اما برنامه‌ی ‏درخواستی محفلی برای بحث پیرامون آن مسائل نیست و از این رو ما وارد این جدل‌ها نیز ‏نمی‌شویم. در برنامه‌ی درخواستی، موسیقی در کانون توجه است، و این‌چنین نیز خواهد بود. ‏آغوش ما به روی داستان‌های بیشتر درباره‌ی موسیقی از همه جای جهان باز است!‏
رئیس شبکه، اولف میره‌ستام»‏

اگر سایت رادیوی سوئد در کشور شما کار نمی‌کند، دو قطعه‌ی درخواستی مرا در نشانی‌های زیر ‏بشنوید:‏
رقص دختران از بالت "گذرگاه رعد"‏
والس از بالت "هفت‌پیکر" (روی خمسه‌ی نظامی گنجوی)‏
عکس از راست قارایف، شوستاکوویچ، و ایرینا همسر شوستاکویچ

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 January 2012

Sociala orättvisornas gestalter باز هم نمایشگاه

Efter mitt första besök på utställningen av ryska banbrytande målare från 1800-talet (Peredvizjniki) på ‎Nationalmuseum i november 2011 skrev jag i ett inlägg (på persiska) att ”jag sa till mitt ‎sällskap att jag känner mig bli revolutionär igen, och en av vännerna sa: det var inte vårt fel ‎att vi blev revolutionärer, utan det var saker som sådana konstverk som drog oss ditåt”.‎ ‏(متن فارسی در ادامه)‏

Nu läser jag i en kommentar av Birgitta Rubin i DN (den 13 januari) om att hon har besökt ‎samma utställning och säger därefter att hon tappade «andan gång på gång: att så nära få ‎bevittna värsta sortens sociala orättvisor i ett svidande vackert valörmåleri, som i Ilja Repins ‎‎”Pråmdragarna vid Volga”. Vem förvånas av ryska revolutionen efter detta?» och då vill jag ‎berätta att dessa målerier, som spreds även i Iran i form av vältryckta tjocka album av ‎sovjetiska förlag, påverkade stora kretsar bland iranska intellektuella också – öppnade deras ‎ögon för att se sig omkring och ”bevittna värsta sortens sociala orättvisor” i eget samhälle. Och ‎då kan man väl säga ”vem förvånas av iranska revolutionen 1979 efter detta?” Därmed vill ‎jag påstå att konstnärligt skapande kan ha långtgående effekter bortom egna ‎gränser; kan öppna otaliga ögon.‎

I dag besökte jag samma utställning för andra gången innan den flyttar vidare (sista dagen ‎är ‎söndag den 22/1). Jag var där i 3 timmar, stående eller sittande, trots trängseln och dålig luft ‎och dålig ventilation i salarna, stanken från svettiga armhålor osv. och ”slukade” varenda ‎målning i långa minuter. Då har jag kanske blivit ännu mer ”revolutionär” nu?‎

Några exempel ur samlingen (längst ner efter persiska texten):‎

‎1- Den dödsdömda revolutionären vägrar bikta inför en ortodox präst. Av Repin.‎
‎2- Den dödsdömda revolutionären förs till döden. Av Makovsky.‎
‎3- De väntade inte honom. Den försvunna revolutionären dyker plötsligt upp. Av Repin.‎
‎4- Hjälten inför valet och kvalet. Av Vasnetsov. Ristningen på stenen säger att den som väljer ‎ärans väg kommer att mista livet och hamna bland benen i leran.‎

پس از نخستین بازدیدم از نمایشگاه پیشتازان واقع‌گرایی در نقاشی سده‌ی نوزدهم روسیه (گروه پیشتازان ‏Peredvizhniki‏) در پستی نوشتم که ‏‏«در‎ ‎پایان به دوستانم گفتم که با دیدن این نمایشگاه بار دیگر احساس‏‎ ‎انقلابی‌گری ‏می‌کنم! و یکی ‏از دوستانم ‏گفت که "ما گناهی نداشتیم که‎ ‎انقلابی شدیم: چیزهایی از قبیل این تابلوها ما را به آن راه ‏‏کشاندند!"»‏

اکنون در یادداشتی نوشته‌ی خانم بیرگیتا روبین در روزنامه‌ی سوئدی دی‌ان (سیزدهم ژانویه) می‌خوانم که ‏ایشان هم به ‏بازدید این نمایشگاه رفته و می‌گوید که با مشاهده‌ی بدترین نوع بی‌عدالتی‌های اجتماعی از ‏فاصله‌ای چنین نزدیک در ‏تابلوهایی بس زیبا و در سطح بالای هنری، همچون "کرجی‌کشان وولگا" اثر ایلیا رپین، ‏‏"کیست که از رخ دادن انقلاب ‏روسیه شگفت‌زده شود؟" و این‌جاست که من می‌خواهم بیافزایم که همین ‏نقاشی‌ها، که در آلبوم‌هایی ضخیم و با چاپ ‏خوب ناشران شوروی در ایران هم پخش می‌شد، بر محافل بزرگی ‏از روشنفکران ایرانی نیز تأثیر می‌نهاد، چشمان آنان ‏را می‌گشود و آنان را می‌خواند که پیرامون خود را بنگرند و ‏‏"بدترین نوع بی‌عدالتی‌های اجتماعی" را در جامعه‌ی خود ‏نیز ببینند. و آنگاه همچنین می‌توان گفت "کیست که ‏از انقلاب ایران در سال 1357 شگفت‌زده شود؟" پس می‌خواهم ادعا ‏کنم که آفرینش هنری می‌تواند تا ‏دوردست‌های بیرون از مرزهای آفریننده‌ی آن نیز تأثیرگذار باشد و چشمان بی‌شماری ‏را بگشاید.‏

امروز برای بار دوم به بازدید همان نمایشگاه رفتم تا پیش از آن‌که روز یکشنبه 22 ژانویه جمعش کنند، زیارتش کنم. با ‏وجود ازدحام، هوای گرم و بد و تهویه‌ی نارسای سالن‌ها و بوی عرق زیر بغل و غیره، سه ساعت در نمایشگاه بودم. ‏دقایقی طولانی تک‌تک تابلوها را ایستاده یا نشسته با نگاهم "بلعیدم"، و اکنون شاید بیشتر "انقلابی" شده‌ام؟

چند نمونه از آثار گروه "پیشتازان" (برای تصویر بزرگ‌تر، روی آن‌ها کلیک کنید):‏

‏1- زندانی انقلابی در آستانه‌ی اعدام از طلب آمرزش سر باز می‌زند، اثر رپین
‏2- انقلابی محکوم به اعدام را به‌سوی مرگ می‌برند، اثر ماکوفسکی
‏3- "ورود ناگهانی" – انقلابی ناپدیدشده‌ای که عزایش را هم گرفته‌بودند، ناگهان وارد می‌شود، اثر رپین
‏4- قهرمان بر سر دوراهی نام و ننگ، اثر ویکتور واس‌نت‌سوف. سنگ‌نوشته می‌گوید که رهروان راه نام، به سرنوشت ‏استخوان‌های بر خاک‌افتاده دچار خواهند شد.‏

نوشته‌های دیگرم درباره‌ی همین نمایشگاه: 1 و 2

در پاسخ خواننده‌ی ناشناسی که پرسیدند که آیا این نمایشگاه در آلمان هم برگزار خواهد شد: امروز پرسیدم، و گفتند ‏خیر، تابلوها به روسیه بر می‌گردند.‏


Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

22 March 2011

Musikalisk nyårshälsning

I går, måndag den 21 mars, var jag med i Önska i P2 och skickade en nyårshälsning till alla dem som ‎firar Nowruz. Lyssna gärna till hela programmet här, eller spola fram till 4:45 för att höra mig och min ‎musikaliska nyårshälsning.‎

دیروز، اول فروردین 1390 با درخواست قطعه‌ای موسیقی کلاسیک از شبکه‌ی دوم رادیوی سوئد، برای همه‌ی کسانی که نوروز را جشن ‏می‌گیرند یک کارت تبریک آهنگین فرستادم. در این نشانی همه‌ی برنامه را بشنوید، و یا 4 دقیقه و 45 ثانیه نوار را جلو بکشید تا صدا و ‏موسیقی درخواستی مرا بشنوید.‏

شمایی که به بایگانی رادیوی سوئد دسترسی ندارید، آن قطعه را در این نشانی بشنوید.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

01 December 2010

Min första jul i Sverige

Programmet ”Önska i P2” bjuder alla att berätta om hur det kändes den första julen som man befann ‎sig i Sverige med allt omkring julen och önska ett musikstycke som man förknippar med den känslan. ‎Det är ett mycket bra initiativ, tycker jag. Läs gärna mer och hitta kontaktuppgifterna här, kontakta, ‎berätta, och önska musik.‎

نخستین کریسمسی که در سوئد بودم‏

برنامه موسیقی درخواستی شبکه‌ی دوم رادیوی سوئد شما را فرا می‌خواند تا از طریق تلفن یا نامه یا ای‌میل ‏برایشان تعریف کنید که نخستین کریسمسی که در سوئد بودید، با همه‌ی جلوه‌های پیرامون آن چه ‏احساسی داشتید، و قطعه‌ای موسیقی را که خاطره‌ای از آن کریسمس را در یادتان زنده می‌کند، درخواست ‏کنید. به نظر من ابتکار بسیار جالبی‌ست. در این نشانی می‌توانید در باره‌ی این برنامه‌ی ویژه بیشتر بخوانید و ‏اطلاعات تماس را پیدا کنید.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 November 2010

فیلسوف پرهیاهو

گزارش دیداری با ژیژک را به فارسی برگرداندم که در سایت ایران امروز، یا در این نشانی می‌یابیدش.‏

Översatte till persiska en intervju med Slavoj Žižek gjord av DN:s Sverker Lenas. Den finns här och ‎här.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

23 May 2010

جعفر پناهی را آزاد کنید!‏


عکسی گویاتر از هزاران سخن؛ و دانه‌ی اشکی گویاتر از هزاران کلام: ژولیت بینوش بازیگر بزرگ فرانسوی (از جمله در فیلم "شکلات") در کنفرانس مطبوعاتی جشنواره فیلم کان با شنیدن خبر اعتصاب غذای جعفر پناهی در زندان اوین، اشک می‌ریزد.

"بادکنک سفید" جعفر پناهی را بسیار دوست می‌دارم، ... و خبر اعتصاب غذای زندانیان در سیاهچال‌های جمهوری اسلامی همواره مرا به یاد اعتصاب غذای شاعر بزرگ ترک ناظم حکمت می‌اندازد. (یا در این نشانی). جعفر پناهی قرار بود بر صندلی داوری جشنواره کان بنشیند.

عکس از دیلی تلگراف

En bild som säger mer än tusen ord: Juliette Binoche i tårar när hon på presskonferensen under filmfestivalen i Cannes hör om att den ‎iranske filmregissören Jafar Panahi hungerstrejkar i fängelset i Iran. Och Jafar Panahi skulle ha suttit i ‎juryn i denna festival, förresten.

PS. I dag den 25 maj‎ släpptes han mot borgen, enligt DN, tack vare världsomfattande protester.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

20 March 2010

Nowruz i P2‎

Lyssna till dagens Önska i P2 med önskningar i samband med Nowruz här (tom den 20 april).

برنامه‌ی ویژه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی رادیوی سوئد را که امروز به مناسبت نوروز پخش شد، تا بیستم آوریل این‌جا بشنوید.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

17 March 2010

Jag var i P2 ‎امروز توی رادیو بودم!‏

I dag den 17 mars var jag med i programmet Önska i P2 och på persiska uppmanade alla persisktalande att ta och önska klassisk musik med Nowruz-stämmning som ska spelas på lördag den 20 mars kl. 8 på morgonen i programmet Önska i P2. Lyssna till dagens program här. Spola fram till 10:29 om ni vill höra mig.

امروز هفدهم مارس به عنوان سفیر برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی رادیوی سوئد دعوت شدم تا از این برنامه پیامی به فارسی بفرستم و شنوندگان را فراخوانم تا موسیقی دلخواه خود را به مناسبت نوروز درخواست کنند. برنامه‌ی ویژه‌ی نوروز ساعت 8 صبح روز شنبه 20 مارس (29 اسفند) از این رادیو پخش می‌شود. برنامه‌ی امروز را در این نشانی بشنوید. گفت‌وگوی من با گرداننده‌ی برنامه در دقیقه‌ی 10:29 و پیام فارسی من در دقیقه‌ی 13:22 آغاز می‌شود.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

14 February 2010

Önska mera!

Nowrooz, det persiska nyåret, inträffar i år lördagen den 20 mars kl. 18:32:13 svensk tid. Som ambassadör för programmet ”Önska i P2” har jag fått veta att även i år kommer detta program att uppmärksamma Nowrooz genom att spela klassisk musik enligt önskemål från nowroozfirande personer. Därmed kan jag meddela att det är fritt fram att önska nyårsmusik genom att e-posta önskemål till spela@sr.se eller ringa och berätta om sitt önskemål i telefonsvararen 0470-374 82 och förhoppningsvis få höra sin önskade musik lördagen den 20 mars kl. 8 på morgonen.

Förra året önskade mina vänner och jag så mycket så det fyllde ett helt program som sändes 3 veckor efter Nowrooz. Programmet sändes i repris nyligen och jag skrev om det.

Det går annars att önska klassisk musik utanför nowroozprogrammet också, förstås. Programmets hemsida. (متن فارسی در ادامه)

نوروز امسال روز شنبه 20 مارس ساعت 18 و 32 دقیقه و 13 ثانیه به وقت سوئد تحویل می‌شود. در مقام سفارت برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی شبکه‌ی دوم رادیوی سوئد خبر یافتم که امسال نیز برنامه‌ی درخواستی ویژه‌ای از این رادیو پخش خواهد شد و اکنون هنگام فرستادن درخواست‌هاست. درخواست خود را با ای‌میل به نشانی spela@sr.se بفرستید، و یا در پیامگیر تلفنی به شماره‌ی 82 374-470(0)-0046 درخواست خود را مطرح کنید. این برنامه ساعت 8 صبح روز شنبه 20 مارس پخش خواهد شد.

نوروز گذشته من و دوستان به اندازه‌ی یک برنامه‌ی کامل موسیقی درخواست کردیم که سه هفته پس از نوروز پخش شد و همین تازگی درباره‌ی بازپخش آن نوشتم.

البته بیرون از چارچوب برنامه‌ی نوروزی هم می‌توان از این برنامه موسیقی درخواست کرد. سایت برنامه.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

10 May 2009

Äntligen, P2!

کانال موسیقی رادیوی سوئد به جای خود بازگشت!

Det som Sveriges Radios förra VD lovade för ett år sedan blir verklighet i morgon: P2 blir en renodlad musikkanal 24 timmar om dygnet på stockholmsfrekvensen 92,6 MHz, skriver DN i dag. Därmed slipper vi att hoppa mellan P2 och P6 för att kunna lyssna på musik, äntligen. Hurra!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

08 May 2009

Från Carola till Malena

این نوشته زیادی سوئدی‌ست! دوستانی که سوئدی نمی‌دانید، در صورت علاقه و کنجکاوی، متن را در مترجم گوگل کپی کنید و به زبان واسطه‌ی دیگری ترجمه کنید.

Den första gången jag uppmärksammade melodifestivalen var 1986 då belgiskan Sandra Kim vann i hela Europa med ”J'aime la vie”.‎


Då bodde jag i Sovjet och det var där de visade hennes sång gång efter gång i brist på något annat roligt att visa. Med den låten verkade en sorts barnslighet ha vunnit fäste i europeiska musiksmaken. Denna smak återkom flera gånger därefter bl.a. med Carola. Eller var det inte med Carolas "Främling" det började redan 1983? Jag vet inte hur mycket allmänheten hade inflytande de gånger när Carola vann tävlingen i Sverige men jag var inte övertygad om att en sådan person som inte kunde säga någonting annat än TJääärlek å, å, TJääärlek å, å, Jeeessuss å TJääärlek till Jeeessuss å, å, ORD, å ord, å livets ord, skulle representera August Strindbergs, Allan Petterssons, och Ingmar Bergmans land i en kulturell tävling. Hade inte Sverige någonting bättre än så? Och, förresten, är Eurovision Song Contest en kulturell tävling?

Men i år såg jag i direktsändning hur svenska folket fick säga sitt och säga emot domarkåren som verkade befinna sig kvar i Carola-tiden. Nu vet jag vem allmänheten vill skicka som representant till europeiska tävlingen. Valet kändes helt rätt denna gång. Valet visar en kulturell mognad från barnsliga Carola till den kultiverade Malena Ernman.

I dag var jag ledig från jobbet och hade chansen att lyssna till Mitt i musiken veckomagasin special, Malena Ernman – La voix på P2, och där kan man höra (välj 8 maj) från vilken hög kulturell nivå Malena Ernman är: en helt rätt representant inte bara för personligheten, utan även för sången som är vacker, tycker jag. Nu känner jag dessutom ännu större respekt för Malena Ernman. Hon pratade bl.a. om att hon skyndar sig hem efter alla sina scenföreställningar för att hon ”ger till 100 procent” på scenen och inte har någon ork kvar efter föreställningen till någon fest eller någonting annat. Jag har alltid haft en tendens till att hylla sådana människor som ”ger till 100 procent” i vad än de gör.

Och jag hade skrivit så långt i mitt huvud medan jag lyssnade på radio då jag hörde att Malena sjunger på mitt eget fadersmål, på azerbajdzjanska! Det blir ännu ett större plus för henne. Det är en gammal folksång (Bayatilar) som lanserades av den legendariska azerbajdzjanska tenoren Rashid Behbudov (Beybutov) på en LP-skiva för länge länge sedan, som nu återfinns i många sopransångerskors repertoarer världen över. I radioprogrammet för 8 maj i länken ovan spola fram till 41:47 för att höra Malena sjunga på azerbajdzjanska.

Låt oss se nu hur moget folket i hela Europa har blivit och om även de kommer att rösta på Malena. Jag hoppas det, men jag tvivlar med tanke på ”röst-maffian” i forna Östeuropa.

Heja Malena! Jag håller tummarna för dig!

‎‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

14 April 2009

Vi är med i P2! ‎من و دوستان در رادیوی سوئد!‏

Några vänner och jag bestämde oss för att skicka en gemensam önskelista till programmet Önska i ‎P2. Programproducenten och programledaren var mycket snälla, välkomnade vårt initiativ och vår lista ‎och föreslog att sända ett speciellt program idel med våra önskningar. Programmet sänds i morgon ‎den 15 april kl. 9 till 10. Vi är redan med i programmets hemsida med en bild på de flesta av oss som ‎har önskat. Denna sida ersätts eller förnyas redan i morgon runt kl. 11 och vi finns inte kvar där. Men ‎vårt önskeprogram finns i programmets arkiv på Internet i 30 dagar och går att lyssna. Det är ‎oförglömliga musikstycken som vi har önskat och de är inte så lätta att få tag på. Missa inte det!‎

با چند تن از دوستان تصمیم گرفتیم که فهرستی از قطعات موسیقی دلخواهمان را برای برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی رادیوی سوئد ‏بفرستیم. تهیه کننده و مجری برنامه از این ابتکار ما استقبال کردند و پیشنهاد کردند که یک برنامه‌ی ویژه فقط بر پایه‌ی قطعات درخواستی ما ‏اجرا کنند. این برنامه فردا چهارشنبه 15 آوریل از ساعت 9 تا 10 صبح پخش می‌شود. اطلاعات درباره‌ی این برنامه‌ی ویژه و عکس جمعی بخشی از ‏ما درخواست‌کنندگان هم‌اکنون در سایت برنامه موجود است. این عکس و اطلاعات فردا با برنامه‌ی روز بعد جایگزین می‌شود و دیگر در ‏دسترس نخواهد بود. اما برنامه‌ی ویژه‌ی درخواستی ما را در بایگانی برنامه در اینترنت تا 30 روز می‌توان شنید. قطعاتی فراموش‌نشدنی ‏درخواست کرده‌ایم که به این آسانی‌ها گیر نمی‌آیند. از دستش ندهید!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

07 March 2009

Nowrooz i Sveriges Radio ‎نوروز در رادیوی سوئد

Några av oss iranier, som bor och har bott i Nacka, har firat Nowrooz gemensamt och tillsammans i festlokaler nu i 19 år och i år, vårdagjämningen den 20 mars, firar vi Nowrooz för den 20-e gången på detta sätt. Det blir en ännu större fest i år, såklart. (Foto: Sepideh)

Persiska nya året börjar ju inte med tolvslaget vid midnatt, utan det är den astronomiska tidpunkten då jordens rotationsaxel passerar från ett lutningsläge till det andra, alltså vid exakta sekundslaget vid vårdagjämningen. Denna tidpunkt sammanfaller samtidigt överallt runtom jorden men vid olika tidpunkter från år till år. Därför, om man sekunderna före nyår lyssnar på olika radiostationer från de länder där Nowrooz firas, så kan man höra nedräkningen före den där astronomiska tidpunkten.

När vi började fira Nowrooz i vår lilla gemenskap i Nacka så fick vi leta efter avlägsna radiostationer med kortvågsradio för att höra det där tickandet. Men sedan började några persiska närradiostationer i Stockholm nedräkna framför Nowrooz, och plötsligt fanns det ett program i statliga Sveriges Radio där man pratade på persiska, som sändes på rätt tidpunkt vid Nowrooz, med nedräkning, rätt musik, traditionsenligt osv., och visst föredrog vi denna sändning, Pejvak, som inte speglade några speciella politiska vinklingar som förekom hos de andra lokala närradiostationerna. Tom jag var med på ett av Pejvaks program för några år sedan i samband med Nowrooz och berättade på azerbajdzjanska om hur man firar Nowrooz i provinsen Azerbajdzjan.

Men se där: vi iranier, och inte bara iranier utan alla andra nationer som firar Nowrooz, har gjort ytterligare framsteg här i landet. Nej! Det inte är TV3 som visar ”Inte utan min dotter” igen, tack och lov, utan ett av Sveriges Radios celebra och önskvärda program ”Önska i P2” har bestämt sig för att sända ett speciellt program i samband med Nowrooz i år. Man tackar och bugar! Och tro mig, mina vänner, att jag i egenskap av detta programs ambassadör har inte haft det minsta inblandning eller inflytande i detta beslut. Jag, som har varit hemskt upptagen på senaste månaderna, blev till och med tagen på sängen när jag fick information om Önskas planer för Nowrooz.

Alltså, nu i år, samtidigt som vi i Nacka firar vår 20-e jubileum för Nowrooz-firande, så får ni, mina läsare, inte bara lyssna på Pejvaks nedräkning som sänds på fredag den 20 mars kl. 12:30, utan ta nu och kontakta programmet Önska i P2, önska ett stycke klassisk musik i samband med Nowrooz, och oavsett om ni har önskat eller inte önskat så lyssna på Önska i P2 som sänds den 20 mars kl. 9:00, för att det kommer att vara ett historiskt ögonblick då Sveriges Radio sänder för första gången musik i samband med Nowrooz och enligt vårt önskemål!

Se en snygg affisch med en vacker Nowrooz-motiv om detta speciella program här, och för att bli en vän till programmet Önska i P2 läs här och se detta.
(متن فارسی را در ادامه بخوانید)

نوروز امسال، 1388، بیستمین سالی‌ست که ما گروه کوچکی از ایرانیان ساکن پیشین و کنونی محله‌ی ناکا Nacka در غیاب بستگان و عزیزانمان در غربت به همدیگر پناه می‌بریم و سال نو را در یک سالن با هم جشن می‌گیریم. امسال برای بیستمین سالگرد البته جشن بزرگتری داریم.

در آن آغاز برای شنیدن ثانیه‌شماری پیش از تحویل سال به ناگزیر با رادیوهای موج کوتاه به فرستنده‌های دوردست گوش می‌سپردیم. اما به‌تدریج برنامه‌هایی از فرستنده‌های محلی موج اف.‌ام به زبان فارسی پدیدار شدند که گذشته از پخش برنامه‌های سیاسی برای گروه‌های گوناگون یا آگهی‌های بازرگانی، نوروز و تحویل سال را هم جشن می‌گرفتند و برنامه‌ی نوروزی پخش می‌کردند.

چندی بعد گوشمان با صدای بخش فارسی رادیوی دولتی سوئد، برنامه‌ی پژواک، آشنا شد که علاوه بر پخش اخبار روز، نوروز هر سال نیز برنامه‌ی ویژه‌ای داشت و برای تحویل سال ثانیه‌شماری می‌کرد. این برنامه البته برای ما خوشایندتر از ایستگاه‌های سیاسی محلی با گرایش‌های گوناگون بود. همین چند سال پیش من در یکی از برنامه‌های نوروزی رادیو پژواک شرکت کردم و به زبان آذربایجانی تعریف کردم که آذربایجانیان چه‌گونه به پیشواز نوروز می‌روند.

و اینک، ما ایرانیان ساکن سوئد، و نه تنها ایرانیان، که همه‌ی ملیت‌هایی که نوروز را جشن می‌‌گیرند، گام‌های دیگری در این سامان به پیش برداشته‌ایم. خوشبختانه امسال کانال 3 تلویزیون فیلم "بدون دخترم هرگز" را برای هزارمین بار پخش نکرده که غصه‌ی پاسخ‌گویی برای آن را داشته‌باشیم، بلکه برای نخستین بار یکی از برنامه‌های معتبر و پر شنونده‌ی کانال 2 رادیوی سوئد Önska i P2 قصد دارد برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی به مناسبت نوروز پخش کند، و باور کنید که من به عنوان سفیر این برنامه به علت گرفتاری‌های زیاد در ماه‌های اخیر کم‌ترین دخالتی در این برنامه‌ریزی نداشته‌ام و با دریافت خبر برنامه‌ی درخواستی نوروزی غافلگیر شدم.

حال این گوی و این میدان: امسال نه‌فقط بخش فارسی رادیوی دولتی سوئد، پژواک، که از ساعت 12:30 و همزمان با تحویل سال نو برنامه پخش می‌کند، بلکه با آبرویی که بخشی از کوشندگان ما برای مراسم سنتی ما و برای ما کسب کرده‌اند، برای نخستین بار می‌توانیم از هم‌اکنون با برنامه‌ی موسیقی کلاسیک درخواستی تماس بگیریم و موسیقی کلاسیک نورورزی دلخواه خود را درخواست کنیم، و چه درخواست کرده‌باشیم یا نه، ساعت 9 صبح روز 20 مارس برابر با 30 اسفند می‌توانیم به این برنامه گوش دهیم و بشنویم نوروزیان ساکن سوئد چه قطعاتی را می‌خواهند بشنوند.

بروشور مشترک پژواک و برنامه‌ی موسیقی درخواستی را که یک نقاشی زیبای نوروزی هم در آن هست در این نشانی ببینید و اگر می‌خواهید به گروه دوستان برنامه‌ی موسیقی درخواستی رادیوی سوئد بپیوندید، این بروشور را ببینید. در سایت برنامه نشانی‌ها و راه تماس و درخواست موسیقی درج شده‌است، اما اگر سوئدی نمی‌دانید، به این نشانی spela at sr dot se به انگلیسی ای‌میل بفرستید. (عکس از سپیده)

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

24 May 2008

Hurra! P2 kommer tillbaka!

Snart är eländet med kanalbyte för att kunna lyssna på musik i P2 slut för oss Stockholmare, lovar ‎Kerstin Brunnberg, vd för Sveriges Radio.

Jag var en av de missnöjda med att man fick hoppa mellan ‎P2 och P6 hela tiden för att kunna lyssna på musik, brevväxlade med Elle-Kari Höjeberg, ansvarig för P2 och ‎P6, och klagade om detta. Jag skrev här också. På hösten kommer vi att få tillbaka musiken på heltid i ‎P2. Detta visar att det lönar sig att gnälla, tjata, och klaga! Hurra!‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

26 February 2008

P2 igan, Ad Lib, och LEX

Programmet Ad Lib som sänds på P2 måndag till torsdag kl. 18:45 till 19:30 spelar ofta ganska bra musik. ‎Producenten och programledaren Alexander H. Rauch-Estreich, med kortnamnet LEX, har en bra ‎smak och mer och mindre goda kunskaper i världskulturen. Jag håller ibland inte med hans val av ‎dagens aktualitet eller förevändning för att spela en viss musik. Men detta kan jag stå ut med!‎

Vad däremot irriterar mig in i det outhärdliga och ”torterande” så att jag vill sparka radion sönder är att ‎ingen har lärt LEX konsten att prata i radio! Han berättar alltid saker baklänges och dessutom uttalar ‎hela tiden ord och meningar i decrescendo! Han börjar högt och rösten går ner och ner ju längre i meningen han kommer. Vad jag förväntar mig och vill gärna höra, så fort ett stycke ‎musik avslutar, är vad den heter och vem som har skapat den, men LEX börjar berätta en ‎strunthistoria från slutet till början om musiken och dess skapare, tuggar och sväljer ordens och ‎meningarnas slut och när han vill, till slut, berätta om styckets namn och skapare så är det dags för att ‎luften i lungorna ska ta slut och orden sväljas! Jag lyckas sällan urskilja styckets och skaparens namn ‎bland alla LEX baklängesstruntberättelser!‎

I kväll var det dags för exempel på filmmusik som har vunnit Oscar: Mycket värt att lyssna, om LEX sätt ‎inte irriterar en! Lyssna själva kvällens program i 30-dagarsarkivet här, och jag vet inte om jag ska ‎föreslå att ni lyssnar på LEX prat också för att förstå vad jag menar, med risken för att bli irriterad, eller ‎ska jag föreslå att ni blockerar öronen när han pratar.!

Gode LEX, vill du vara snäll och säga först vad musiken och komponisten heter och sedan berätta vad ‎du vill, baklänges eller framlänges, så att jag kan strunta i att lyssna på resten i väntan på nästa ‎stycke? Tack! Jag läste någonstans att SR vill satsa på att alla ska kunna höra allt det som sägs på ‎radio. Hoppas att även du omfattas av denna satsning!‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

25 October 2007

Hjälte, och hjälte!

1- Jag tänkte säga samma sak som Rune Engelbreth Larsen: ”Heroisera inte Muhammed-tecknarna”;

2- Finns det NÅGON som kan ta upp iransk-svenska männens situation och göra en liknande undersökning om dem (tack Dude!)? Vem vet vad undersökningen kommer att visa.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

04 October 2007

Hur dog Rumis dotter

Någon har helt nyligen skrivit en anonym kommentar till mitt gamla inlägg med rubriken ”Moulana Rumi, 800”. Han eller hon skriver: ”Shams dödade inte Kimiya utan isolerade henne socialt. Detta ledde till att hon insjuknade och dog.”

Tack för kommentaren. Jag borde ha länkat till mina källor redan då när jag skrev inlägget. Uppgifterna kommer från Abdulhussein Zarrinkoub:s bok ”Pelle-pelle ta målaghate khåda” och Rumis biografi av Forouzanfar. Av en sammanslagning av dessa två får man ut att Shams led av stor svartsjuka gentemot sin fru Kimia Khatun (Rumis stuvdotter) och hade förbjudit henne att gå ut. En gång när Shams fick veta att Kimia har varit ute och roat sig med några kvinnliga grannar, blev han ”så pass rasande att Kimia blev svårt sjuk(!)” (med stora smärtor i nacken!) ”och dog efter 3 dagar”!!

Dessa två skribenter har i sin tur citerat mycket äldre källor. Jag har tyvärr inte tillgång till någotdera och hittade bara citeringar från de 2 förstnämnda i många webbplatser och bloggar, bl.a. här, här, här, och här. Den första boken finns att låna på Internationella Biblioteket på Odengatan och även på Rinkeby Bibliotek. Sök "Zarrinkub" här.

Men jag har 2 frågor:

1- Är det inte "att döda" om man isolerar någon socialt så att hon insjuknar och dör?

2- Hur kan det gå till att en kvinna blir så svårt sjuk att hon dör inom 3 dagar bara av makens ”rena raseri”, utan att ha blivit misshandlat?

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

25 August 2007

300

Det var länge sen som filmen ”300” var aktuell men någon frågade mig häromdagen om vad jag tyckte om den (kanske för att DVD:n släpptes nyligen?) och därför skriver jag detta.

Mitt första försök att titta på filmen misslyckades då jag tråkades ut efter ca: 7 minuter. Andra försöket gick bättre. Jag tycker att både författaren till serieboken och kanske även filmskaparen, medvetet eller omedvetet, har rasistiska åsikter. Filmen handlar huvudsakligen om kampen mellan den goda och den onda. Den goda är här spartaner (eller spartiater, om ni vill så) och den onda är perser. Men det spelar ingen roll vem som är vem. Låt oss glömma historien här, inte minst för att det finns massor med fel i historisk fakta i filmen.

Jag utgår från själva kampen mellan den goda och den onda och tycker att det är rasistisk att glorifiera att de goda dödar alla ofriska barn; att låta förrädaren förkroppsligas i en missbildad puckelryggig; att låta alla svarta, homosexuella, svaga, och efterblivna, tillsammans med fula människor och maskerade monster och ”orck”-liknande odjur representera den onda, och öppet hävda att ”ondskan kommer från Asien”, medan de goda är vita välskapta, vältränade, starka och ”vackra europeiska demokrater”.

MEN jag förblir kluven när jag läser här hur man kan se det hela från en helt annan synvinkel.

Så, jag vet faktiskt inte! :-)

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏