Showing posts with label Dagens. Show all posts
Showing posts with label Dagens. Show all posts

02 August 2023

Från den gråa världen - 129


Förbannade detta "skriftliga" sinne, författarens sinne; Ett sinne som inte har färdiga ord och ‎meningar att yttra sig med muntligt, ett sinne som inte kan producera ord och meningar verbalt, på ‎plats och för tillfället, att säga något passande och lämpligt, att säga något: äntligen säga något! ‎Nämen säg något då! Är du stum…? Fan! Attans!‎

Jag hade en god vän på besök hos mig. För några dagar sen, de sista dagarna av hennes vistelse i ‎Stockholm, åkte vi en guidad tur med båt i Stockholms skärgård.

På väg ut satt vi på övre däck, njöt av vinden och solen och tittade på landskapet. Jag har åkt den ‎här sträckan femtioelva gånger och har sett allt, men för min gäst var allt nytt och det var uppenbart ‎att turen var intressant för henne.‎

På väg tillbaka gick vi till nedre däck och satte oss i en mysig vrå, utan vind eller sol, på mjuka och ‎sköna stolar. Samtidigt steg även nya passagerare ombord för att återvända från Vaxholm till ‎Stockholm. En familj, en man och kvinna och tre små barn, varav den yngsta ett spädbarn i mammas ‎famn, kom och satte sig vid vårt bord.‎

Min vän och jag lyssnade på guiden, småpratade, och tittade på vad guiden berättade om. Men varje ‎gång jag tittade på damen som satt vid vårt bord verkade hon mer och mer bekant. Äntligen, när hon ‎tittade ut med hela sitt ansikte vänt mot mig, kände jag igen henne: Hon var ju… hon var ju… Jag ‎gillade ju henne så mycket! En av de mest populära friidrottsmästarna i Sverige och världen, ‎världsrekordhållaren: Sanna Kallur, mästare på 60m och 100m häck!‎

Åh, vad jag har gillat henne som en bra idrottspersonlighet! Wow! Jag hade aldrig drömt om att en dag ‎skulle träffa henne så nära i verkligheten. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu?‎

En del av mitt sinne var upptaget med småprat med min gäst, en del med guidens berättelse från ‎högtalaren, en del med att titta på den sköna naturen runt omkring, och i resten av mitt sinne ‎funderade jag på hur jag skulle börja en konversation med dessa kändisar som satt vid vårt bord. Vad ‎skulle jag säga? Hur säger man?‎

Nyligen hade jag sett henne på tävlingen "Mästarnas mästare" på TV, men tyvärr ‎nådde hon inte finalen, och för 15 år sedan såg jag henne i OS i Peking 2008 då hon i semifinalen föll ‎vid den första häcken, och det gjorde väldigt ont. Så mycket att jag skrev ett inlägg på svenska på min ‎blogg, med titeln "Olympisk anda":‎

‎”Det gjorde väldigt ont att se Sanna Kallur ramla och inte få visa vad hon går för. Jag satt chockad i ‎minuter och tänkte: Tänk bara…, tänk om alla hennes medtävlande skulle stanna, vända tillbaka, ‎hjälpa henne på benen, gå tillsammans till startlinjen och begära att försöket upprepas! Tänk! DET ‎skulle jag kalla för ”olympisk anda”, samma anda som kännetecknade den legendariska och folkkära ‎iranska världs och olympiska mästaren, brottaren Gholamreza Takhti.”‎

Och sen berättade om de gånger när Takhti, medveten om sina motståndares knäskada, även till priset ‎av att förlora en välförtjänt medalj, rörde inte deras skadade knä under brottningen (Viking Palm från ‎Sverige och Alexander Medved från Belarus), eller när hans motståndare, på väg till att bli golvad, ‎visade att hans ben gjorde ont under Takhtis press, Takhti släppte, hans fans skrek i protest, men hans ‎motståndare (Petko Sirakov från Bulgarien) hoppade upp och lyfte Takhtis arm som segrare. Detta ‎kallar jag "idrottsanda"!‎

Nu, hur berättar jag allt detta för Sanna Kallur, som sitter en meter från mig, på andra sidan bordet? ‎Hon var upptagen med barnen och hade lillen sovande på armen. Hennes man kom och gick och köpte ‎mat och dryck till dem. Vad och hur ska jag säga?‎

Kändisar brukar ofta klaga över att de plågas av trakasserier från sina fans. Nu, om jag visar att jag ‎känner henne, kommer jag inte att plåga henne? Kommer jag inte störa deras semester eller lediga ‎stund med varandra och barnen? Kommer jag inte att kränka hennes och familjens integritet?‎

Men å andra sidan kanske hon blir glad över att hon fortfarande är känd och ihågkommen trots att ‎hon inte är aktiv idrottare längre och har fullt upp med att uppfostra barn?‎

Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Jag har sett i biofilmer att folk som jag får höra att vi tänker för ‎mycket och överväger saker för mycket!‎

Jag gick till internet i telefonen, sökte och hittade ett gemensamt foto på henne och tvillingsystern, ‎Jenny, som sprang tillsammans med Sanna ett tag, men fortsatte inte så långt. Så, vad ska jag göra ‎med den här bilden nu?‎

Tvärtemot vad vissa tror är många svenska män väldigt avundsjuka. Om jag pratar direkt med Sanna ‎själv, hur vet jag att hennes mans svartsjuka inte kommer att provoceras?‎

En gång, när mannen kom tillbaka från att köpa någonting eller ta med barnen på toaletten och satte ‎sig i stolen bredvid mig, visade jag honom bilden på de två systrarna i telefonen och frågade:‎

‎- Ursäkta mig! Är hon (pekande på hans fru på andra sidan bordet) en av dessa två?‎
Han tittade och svarade lugnt och respektfullt:‎
‎- Ja!‎
‎- Vilken?!‎
‎– Det här är Sanna, som sitter här, och det här är Jenny, hennes tvillingsyster.‎
‎– Aha... Tack!‎

Jag bugade artigt med huvudet för Sanna och sa till henne: Angenämt!‎

Sanna log och tittade på mig och på sin man och frågade sin man: Vad…?‎

Ingen av oss svarade henne. Förbanne mig! Jäklar! Detta min brist på verbala färdighet! Fan ta min ‎klumpighet... Jäklar! Attans!‎

Enligt artighetens och etikettens alla regler borde jag ha visat henne bilden i telefonen och sagt: Jag ‎visade den här bilden för din man och frågade vilken du var. Jag är väldigt glad att träffa dig. Jag ‎önskar att jag hade någonting som jag kunde få din autograf på. Jag är ett stort fan av dig. Under OS i ‎Peking blev jag väldigt ledsen för din skull när du föll. Det gjorde så ont att jag skrev ett inlägg i min ‎blogg...‎

Då kanske jag skulle visa henne vad jag skrev... Då kanske jag skulle berätta om Takhti. Och då kanske ‎vi kunde prata om andra kvinnliga medaljörer inom svensk friidrott. Jag kunde kanske säga att jag ‎beundrar och älskar även sjukampsmästaren Carolina Klüft, höjdhoppsmästaren Kajsa Bergqvist, ‎längdhoppsmästaren Erica Johansson, och så vidare, och faktiskt alla människor, och speciellt ‎kvinnorna, däribland henne själv, som strävar efter att inom alla områden av sport och kunskap tänja ‎gränserna av mänskliga förmågor längre och längre bort!‎

Jag borde ha sagt... jag borde ha sagt! Jag kanske kunde be att ta en selfie med dem? Fan vad jag ‎slösar bort gyllene tillfällen så här. Nu när jag inte pratade med henne måste hon ha trott att jag är en ‎av de där patriarkala mansgrisar som frågar hennes man om henne istället för att fråga henne själv! ‎Vad dum jag var!‎

Istället för att visa henne bilden och inleda en konversation, vände jag bilden mot min gäst, visade ‎henne och sa: Hon är (pekande på Sanna som satt en halv meter ifrån henne)... svensk och världs och ‎OS mästare inom häcklöpning, världsrekordhållare i 60 meter häck inomhus!‎

Min vän sa: – Va...? Aha... Vad intressant att olympiska mästaren sköter barn så lätt!‎

Och det var allt! Det var över!‎

Under den återstående halvtimmen av resan pratade vi inte ett ord till med våra bordskamrater. Min ‎vän och jag småpratade och tittade på omgivningen. Sannas man vände ryggen mot mig och var ‎upptagen med barnen, och jag såg någon gång från ögonvrån att Sanna Kallur med bebisen i famnen ‎tittar nyfiket på mig, och hon kanske försöker komma på varifrån den här oförskämda och okunniga ‎mannen inom social etikett kommer och på vilket språk pratar han med sin vän...‎

Sedan den dagen minns jag ständigt scenerna och ögonblicken från det mötet, och jag förbannar mig ‎själv för att jag inte gjorde si och inte sa så. Synd!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 May 2013

غصه نخور، همه چیز درست میشه!‏

Läs Katarina Wennstams gripande berättelse i dagens DN om hennes resa till Ellis Island i spåren av sin ‎farmors försvunne far.‎

Jag gillar speciellt hennes beskrivning av atmosfären vid immigranternas ankomst och ‎deras upplevelser, och jämförelsen av immigrationen då och där med nu och här.‎

این جمله‌ای‌ست از یک کارت پستال که صد سال پیش از یک کشتی مسافربری در بندر لیورپول ‏‏(انگلستان) و رهسپار نیویورک، به مادری جوان در گوتنبورگ سوئد فرستاده شده‌است. نویسنده مرد ‏جوانی‌ست که زن جوان و دختر نوزاد مشترکشان را برای همیشه رها کرده و همراه با موج بزرگ ‏مهاجران اروپایی به‌سوی "سرزمین آزادی" می‌رود.‏

پس از آن هیچ خبری از مرد نمی‌رسد، و اکنون "نتیجه"ی او و نوه‌ی همان دختر نوزادی که او رها ‏کرد و رفت، یک خانم نویسنده و روزنامه‌نگار سوئدی‌ست که پس از گذشت صد سال در ‏جست‌وجوی ردی از جد خود به جزیره‌ی "الیس" ‏Ellis Island‏ دروازه‌ی ورود میلیون‌ها مهاجر به امریکا ‏در آن سال‌ها (بندرگاه نیویورک) رفته‌است.‏

خانم نویسنده، کاتارینا ون‌ستام ‏Katarina Wennstam‏ گزارشی بسیار جذاب و خواندنی از سفر خود ‏در شماره امروز روزنامه‌ی سوئدی ‏Dagens Nyheter‏ نوشته‌است و من خواندن آن را به همه‌ی ‏شمایانی که سوئدی می‌دانید توصیه می‌کنم.‏

مهم‌ترین نکته‌های این گزارش به نظر من توصیف حالت‌ها و روحیات یک مهاجر و نخستین برخوردهای ‏او با سرزمین و مردمی ناشناخته و سرنوشتی نا معلوم است، و مقایسه‌ی مهاجرت‌ها و ‏پناهندگی‌ها در آن هنگام و آن‌جا، با امروز و این‌جا در سوئد. توصیف او از تأسیسات جزیره الیس و ‏موزه‌ی آن بسیار زنده و تکان‌دهنده است. این عبارت‌ها اشک مرا درآورد: «انسان‌هایی که همه‌ی ‏زندگیشان را در یک بقچه با خود می‌کشند. انسان‌هایی که می‌دانند چه چیزهایی را پشت سر ‏گذاشته‌اند، و چه چیزهایی را از دست داده‌اند، اما هیچ نمی‌دانند چه چیزی در انتظارشان است.»‏

نویسنده زمزمه‌های اندوهگین مادربزرگش را به‌یاد می‌آورد: «چه می‌دونم... شاید خواهر و ‏برادرهایی اون سر دنیا دارم...»‏

این گزارش بار دیگر به روشنی نشان می‌دهد چه‌قدر خوب و لازم است که داستان‌های پناهندگان و ‏مهاجران گفته‌شود و نوشته‌شود.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

16 December 2012

Snapsvisor سرودهای عرق‌خوری

Om någon frågar mig vad jag tycker bäst om i Sverige eller i svenskhet efter 26 år som jag har bott ‎här, svarar jag utan den mista tvekan att det är nubbevisorna! (bilden visar min balkong) ‎متن فارسی ‏در ادامه

Under de senaste 22 åren har jag varit tillsammans med arbetskamraterna och haft jullunch. Och då ‎har vi sjungit dessa fantastiska humoristiska och samtidigt vemodiga visor, och supit. Jag har inte ‎kunnat hålla mig för skratt, samtidigt som jag har haft tårar i ögonen: Så djupa och samtidigt roliga ‎livsfilosofi finns i dessa otroligt vackra visor. Jag vet inte om svenskar själva blir så djupt berörda av ‎visorna eller inte men jag har en teori om varför jag blir så berörd: Det är ju i grunden samma sak ‎som den stora persiska poeten och matematikern, och vinälskaren, Omar Khayyam brukade säga ‎för knappt 1000 år sedan. Det är som om man har flyttat honom till nutidens Sverige med "Beska ‎droppar", "Skåne", Hallands Akvavit osv.‎

Här nedan kommer några av mina favoriter:‎

1. Måsen‎
Det satt en mås på en klyvarbom
Och tom i krävan var kräket
Och tungan lådde till skeppar'ns gom
Där han satt uti bleket
‎"Jag vill ha sill", hördes måsen rope
Och skeppar'n svarte: "Jag vill ha OP‎
Om jag blott får
Om jag blott får"‎
‎(mellansup!)‎

Nu lyfter måsen från klyvarbom
Och vinden spelar i tågen
OP'n svalkat har skeppar'ns gom‎
Jag önskar blott att jag såg 'en
Så nöjd och lycklig den gamle saten
Han hissar storsegel, den krabaten‎
Till sjöss han far
Och halvan tar

2. Tänk ändå‎
Tänk ändå vad vi har det bra,‎
Ingen har det så bra som jag,‎
Det skulle i så fall va bror min du vet,‎
Som ligger i sprit upp på riksmuseet.‎

3. Mera brännvin‎
Mera brännvin i glasen,‎
Mera glas på vårt bord.‎
Mera bord på kalasen,‎
Mera kalas på vår jord.‎
Mera jordar med måne,‎
Mera månar i mars.‎
Mera marscher till Skåne,‎
Mera Skåne bevars, bevars, bevars.‎

4. Vem kan raggla‎
Vem kan ragla för utan vin?‎
Vem är nykter om våren?‎
Vem kan skilja på Bäsk och Gin,‎
Utan att smaka på tåren?‎

اگر روزی از من بپرسند که پس از 26 سال زندگی در سوئد چه چیزی از این کشور و مردم را بیش از ‏همه دوست دارم، بی هیچ مکثی می‌گویم آوازهای عرق‌خوری‌شان را! (عکس بالکن خانه‌ی مرا ‏نشان می‌دهد، برای دوستانی که در جاهای خوش آب‌وهوا زندگی می‌کنند)‏

در 22 سال گذشته نزدیک کریسمس هر سال به خرج کارفرما با همکاران در رستورانی ناهار سنتی ‏کریسمس خورده‌ایم. در این ناهار ویژه انواع مشروبات نیز فراوان است، اما نوشیدنی سنتی آن انواع ‏عرق‌های ادویه‌دار است. نوشیدن این عرق‌ها مراسمی دارد: برگ‌هایی با شعر آوازهایی که قرار ‏است بخوانیم از پیش به همه داده شده، یکی از همکاران جمع را رهبری می‌کند، یکی از آوازها را ‏می‌خوانیم، و سپس استکان عرق را بالا می‌بریم و می‌نوشیم.‏

این‌ها شعرهایی‌ست سرشار از طنز، و هم‌زمان غمناک، بسیار زیبا، و پر از فلسفه‌ی زندگی. هنگام ‏خواندن آن‌ها من با چشمانی که اشک در آن حلقه زده، نمی‌توانم جلوی قاه‌قاه خندیدنم را بگیرم. ‏نمی‌دانم که آیا خود سوئدی‌ها هم احساسی این‌چنین نیرومند نسبت به این آوازها دارند یا نه. اما ‏به‌گمانم می‌دانم که احساس من از کجاها سرچشمه می‌گیرد: این شعرها، اگر در ژرفای معنای ‏آن‌ها دقت کنید، در واقع همان سخنانی‌ست که عمر خیام خودمان نزدیک هزار سال پیش ‏سروده‌است. اکنون گویی خیام را آورده باشید به شرایط امروز در سوئد، با عرق‌هایی با مارک‌های ‏معروف.‏

این سرودها ویژه‌ی کریسمس نیست. در جشن نیمه‌ی تابستان، یا هر مراسم دیگری که بساط ‏نوشانوش عرق روی میز باشد، از این سرودها می‌خوانند و می‌نوشند. شاعر این سرودها اغلب ‏نامعلوم و ناشناس است، اما در بیشتر موارد آن‌ها را با آهنگ‌های معروف می‌خوانند.‏

ترجمه‌ی این سرودها کار بسیار دشواری‌ست، با این حال کوشیده‌ام چند نمونه‌ی مورد علاقه‌ام را ‏ترجمه کنم. این را هم باید بگویم که روایت‌های گوناگونی از این سرودها وجود دارد:‏

‏1- مرغ دریایی
مرغ دریایی روی تیرک بادبان نشسته‌بود
و حیوانک چینه‌دانش خالی بود
و زبان قایقران به کامش چسبیده‌بود
همان‌طور که آن‌جا در هوای بی‌باد نشسته‌بود.‏
صدای مرغ دریایی در آمد که: "من شاه‌ماهی می‌خواهم"‏
و قایقران پاسخ داد: "من او.پ. می‌خواهم [او.پ.: عرق اولوف پتر آندرشون]‏
تازه اگر گیرم بیاید
تازه اگر گیرم بیاید"‏

اینک، مرغ دریایی از روی تیرک بادبان می‌پرد و می‌رود
و باد طناب‌ها را به بازی می‌گیرد
و او.پ. کام قایقران را خنک کرده‌است
دلم می‌خواهد که دستکم [او.پ را] دیده بودمش
چه‌قدر شاد و راضی‌ست پیرمرد بیچاره
بادبان بزرگ را باز می‌کند مرد قایقران
رو به دریا می‌راند
و نیم جام را سر می‌کشد.‏

‏2- با این همه
فکرش را بکنید که با این همه چه حال خوشی داریم
هیچ‌کس به خوشی من نیست
اگر هم باشد، باید تو باشی برادرکم، می‌دانی
همان که در موزه‌ی ملی توی شیشه‌ی الکل گذاشته‌اند.‏

‏3- عرق بیشتر (با آهنگ سرود انترناسیونال خوانده می‌شود)‏
عرق بیشتر توی جام‌ها
جام‌های بیشتر روی میزها
میزهای بیشتر در این جشن
جشن‌های بیشتر همه جای زمین
زمین‌های بیشتر با ماه
ماه‌های بیشتر در ماه مارس [مریخ]‏
حمله‌های بیشتر به اسکونه [اسکونه: از عرق‌های معروف، و استانی در جنوب سوئد]‏
اسکونه‌های بیشتر، البته، البته، البته.‏

‏4- کی می‌تونه تلوتلو بخوره؟
کی می‌تونه بدون شراب تلوتلو بخوره
کی توی بهار هشیاره
کی می‌تونه فرق [عرق] بسک و جین رو بفهمه
بدون این‌که مزه‌ی اشک رو چشیده باشه؟

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

14 August 2011

خانم‌های هم‌محل من!‏

متن فارسی را در ادامه بخوانید.‏

För en tid sedan skrev jag om hur en kvinna i Värmdö hade misshandlat sin man. Nu läser jag om två ‎kvinnor i Nacka som har misshandlat sina män. Den ena ska ha slagit mannen i huvudet och hotat ‎honom med en sax, och den andra (pdf) ska ha tryckt ner manens ansikte i en tallrik med mjölk och flingor, ‎knuffat ner honom från stolen, och satt sig på honom och bankat hans huvud i golvet. När han skulle ‎ställa in tallriken i diskmaskinen ska kvinnan ha tryckt ner hans ansikte i besticklådan så att han ‎började blöda. Tidigare i år ska hon ha slagit honom på armen med en lädertoffel.‎

Jag vågar inte ens titta på damer här i Nacka längre!‎

چندی پیش خبری نقل کردم درباره‌ی این که چگونه یک خانم هم‌محلی ما شوهرش را کتک زده‌بود. اکنون باز خبر ‏می‌رسد که دو خانم هم‌محلی دیگر شوهرشان را کتک زده‌اند. یکی‌شان ضربه‌ای به سر مرد زده و با قیچی او را ‏تهدید کرده، و دیگری صورت شوهرش را به جرم دیر آمدن به خانه توی بشقاب کورن‌فلکس و شیر فرو کرده، ‏هل‌اش داده و از صندلی به زیر انداخته، روی سینه‌اش نشسته و سر او را به زمین کوبیده، و هنگامی که شوهر ‏داشته بشقاب را توی ماشین ظرف‌شوئی می‌گذاشته، صورت او را به سبد کارد و چنگال فشار داده و خونین و ‏مالینش کرده‌است!‏

من که دیگر هیچ جرأت نمی‌کنم به خانم‌های هم‌محل حتی نگاه بکنم!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

28 November 2009

زن یعنی این؟

En 47-årig kvinna från Värmdö, inte så långt ifrån där jag bor, har åtalats för att ha misshandlat sin sambo med en sopkvast och en porslinsskål! Och då undrar mina vänner varför jag fortsätter att vara singel! Läs hela notisen här.

به نوشته‌ی روزنامه‌ی محله‌ی ما هفته‌ی گذشته یک زن هم‌محلی‌مان به اتهام کتک زدن همسرش و زخمی کردن او در دادگاه محاکمه شد. گویا این خانم نخست مرد را با دسته‌ی جارو کتک زده و بعد یک کاسه‌ی چینی را روی سر او خرد کرده‌است! مرد، حسابی زخم و زیلی شده و از همان روز صدای زنگ آزارنده‌ای در گوشش می‌پیچد. دعوا گویا از آن‌جا آغاز شد که مرد فراموش کرد تعریف کند که آخر هفته با دوستانش بیرون می‌رود و در دسترس نیست!

و بعد دوستان پیوسته زیر گوشم می‌خوانند که چرا تنها مانده‌ام و با زنی شریک نمی‌شوم! اینان آیا به‌راستی دوست من‌اند؟

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

18 August 2008

‎”Olympisk anda”‎

Det gjorde väldigt ont att se Sanna Kallur ramla och inte få visa vad hon går för. Jag satt i minuter och tänkte: Tänk bara…, tänk om alla hennes medtävlande skulle stanna, vända tillbaka, hjälpa henne på benen, gå tillsammans till startlinjen och begära att försöket upprepas! Tänk! DET skulle jag kalla för ”olympisk anda”, samma anda som kännetecknade den legendariska och folkkära iranska brottaren Gholamreza Takhti.

Takhti vann OS-guld 1956 och 2 gånger OS-silver i 1952 och 1960, 2 VM-guld, 2 VM-silver, och en AM-Guld (Asiatiska Mästerskapet). Det sägs att i OS i Helsingfors i 1952 när han såg att svenska brottaren Viking Palms knä var skadat och svullet, rörde han aldrig detta knä under matchen. Viking Palm fick guldmedaljen. Den största legenden i brottningen i alla tider, vitryssen Alexander Medved (och här), hittills den enda brottaren som har vunnit 3 OS-guld, har i en intervju i Teheran 1997 berättat följande (jag översätter tillbaka från persiska):

Under ett VM [1962 i Toledo, USA] blev mitt högra knä skadat när jag brottades med bulgariska brottaren. Dagen därefter skulle jag brottas med Takhti. Min tränare ville att jag skulle brottas med stängd gardering men jag som visste hurdan Takhti var sa till tränaren ”jag fixar detta”. Sen gick jag fram till Takhti och berättade för honom om min knäskada. Han rörde inte en enda gång detta knä under hela matchen, som en stor och riktig gentleman.

Medved vann guld och Takhti vann silver i detta VM. Men detta hade hänt tidigare också under VM 1959 i Teheran: Takhti brottas med bulgaren Petko Sirakov, får tag i hans ben, trycker och vrider och är på väg att få Sirakov på ruggen, men Sirakov känner stor smärta och pekar på ena benet. Takhti ser detta och släpper taget. Hemmapubliken är jätte besvikna och skriker, men innan domaren hinner reagera reser Sirakov sig, tar i Takhtis arm och höjer den upp i luften som segrare.

DETTA kallar jag för idrottsanda!
Eller är jag för naiv?

Läs mer: Takhti An Unforgettable Hero
Och se resultaten från 1959 här.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

09 July 2008

Resedrömmar?

Typiskt nog just den dagen som jag bytte prenumeration från DN till SVD (för att min dotter skriver i SVD nu!) så hade DN en fin artikel om en gammal god vän, Hassan Hosseini Kaladjahi. Missa inte artikeln som kom tisdagen den 8 juli och finns här.

Jag skrev följande meddelande till artikelns skribent Gert Svensson:

Hej och tack Gert för den fina artikeln om Hassan Hosseini Kaladjahi.

Ämnet ”Resedrömmar” vill kanske säga någonting annat men det är väldigt sällan man hittar någonting om MANLIGA förebilder från mellanöstern och den generationen i svensk press - om sådana som Hassan som trots alla motgångar har lyckats med att följa sina ambitioner och ta sig från sin lilla by till en respektabel position som han har strävat efter.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

18 January 2008

Bobby Fischer död

Världen håller på att gå under! Idolerna går bort: ”Hillary död”, ”Ashurpoor död” (vilket jag inte skrev om), och nu ”Fischer död”. Jag skulle helst vilja skriva om liv och glädje men kan inte låta bli att säga några ord när gamla förebilder försvinner en efter en.

Jag hade suttit i isoleringscell ett tag, fått stryk och tortyr för att ha deltagit i en demonstration mot Vietnamkriget och mot president Nixon som bombade Vietnam med napalm som var på väg att besöka Iran och Shahen, och nyss hade flyttats till en ”öppen anstalt”. Det var sommaren 1972, det var varmt upp till 40 grader i Teheran, och vi, ca: 120 personer, trängdes i ett utrymme som var tänkt för kanske 40 personer. Det var aktivister från olika politiska grupper, från medlemmar i beväpnade gerillagrupper, vanliga demonstranter, oskyldiga som hade bara råkat byta böcker av Maxim Gorkij eller Lenin med varandra, eller sådana som inte ens visste vad en bok var för någonting.

Och där, och då, pågick tredje världskriget på schackbrädet!

Det var kalla krigets fortsättning mellan amerikanen Bobby Fischer, som i våra ögon stod för det onda, och ryssen Boris Spasskij, som i våra ögon stod för det goda. Och jag glömmer aldrig hur glad jag var när Spasskij vann första partiet när Fischer gjorde ett misstag som, enligt vad jag har läst, är en av de misstag som har skrivits oändligt antal artiklar om. Kolla själv om ni kan lite schack. Läget är såhär:

Fischer som har de svarta pjäserna, slår med sin löpare bonden i h2:

Och Spasskij fångar löparen med ett enkelt bondedrag g2-g3, vilket leder till Fischers förlust i detta parti.

Men matchen i sin helhet slutade i Fischers fördel och han blev världsmästare när jag var ut ur fängelse.

Spasskij flydde 1976 från Sovjet till Frankrike och det var svårt för mig att förstå och acceptera. Men jag själv flydde från Sovjet ca: 10 år senare hit till Sverige! Jag kunde inte låta bli att beundra Fischers förmåga i långdragna analyser, men tyckte synd när han inte ville ställa upp mot en annan av mina favoriter Anatolij Karpov. Han försvann från mitt sikte i många år och jag hörde om honom först när han hamnade i kollision med byråkrater i sitt hemland USA, blev flykting i Japan och Island och, se där, han pratade illa om den för mig avskyvärda G. W. Bush.

Och vad kan jag säga mera? Det är ju självaste livet med sina motsägelser! Ajö Bobby Fischer!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

11 January 2008

Hillary död

Nej, jag menar inte den krigstörstiga presidentkandidaten, utan den Nya Zeeländska Sir Edmund Hillary, han som var först med att bestiga Mount Everest den 29 maj 1953, drygt 2 månader efter min födelse. Han gick bort i dag den 11 januari 2008, 88 år gammal.

Sherpafolket i området kring Mt Everest säger att de såg honom som en fader. För mig var han en stor idol, en förebild i att stå ut, stå ut, stå ut, och stå ut igen: att växa över sina kroppsliga gränser med hjälp av själen.

Jag läste om hans expeditioner, bl.a. till sydpolen, under mina tonår och drömde om att gå i hans fotspår, men kom aldrig högre än 5610 meter (Irans högsta berg Mt Damavand). Han var inte en egoistisk skitstövel bara för uttålighetens skull utan han glömde aldrig den hjälp han hade fått av sherporna och kom ofta tillbaka till området kring Mt Everest och skapade en stiftelse som så småningom byggde skolor, sjukhus, vägar osv. i detta fattiga område.

Jag bugar framför minnet av denna stora nyfikna och upptäckande människa.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

04 January 2008

Mon Amie La Rose!

Jag var kanske 13-14 år när jag hörde henne sjunga ”Mon amie la Rose” på radio, på min egenbyggda kristallradio. Jag kunde inte och kan fortfarande inte franska. Men det var ju så himmelskt! Jag älskade musiken, rösten. Åh, vad ljuvligt det var! Jag älskade henne utan att ens ha sett hur hon såg ut. Jag var kär! Så kär, så kär…!



Det tog ett par decennier för mig för att kunna se henne i bild: Hon, Françoise Hardy, VAR vacker! Och många år därefter fick jag höra samma låt med Natacha Atlas: fortfarande vacker musik och röst, men… videon är…, ni och hon får ursäkta, lite som vi brukar säga på persiska ”ab-gooshti”, lite ”köttgrytigt”!

Men ändå annorlunda och vackert på ett annat sätt. Jag älskar henne också! Natacha Atlas var här i Stockholm förra året och uppträdde på Södra Teatern. Jag och mina vänner applåderade så mycket så att hon kom tillbaka till sist och sjöng just ”Mon amie la Rose” i slutet. Det var en upplevelse.



Men, tillbaka till min kära Françoise Hardy, jag älskade även en annan av hennes gladaste låtar ”Comment te dire adieu”, utan att förstå ett ord igen! Men den verkar ha köpts av varumärket Dior och inte tillåts att spelas utan hänvisning till Dior. Så synd!



Och jag visste inte att även Frida (ABBA) har sjungit detta på svenska!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

26 December 2007

Tiden förstör allt

Det visste jag ju redan från min termodynamik: alla verkliga processer i verkliga livet löper åt ett enda håll – de är oåterkalleliga, irreversibla. Alla förlopp i verkliga livet leder till ökningen av entropin i universum, till värmedöden, universala värmebalansen: Tiden förstör allt!

Tänd bara ett värmeljus! Då har du förändrat någonting i världen: du kan inte återskapa ett oanvänt värmeljus genom att pressa ihop värmen, röken, ljusenergin, smälta paraffinet, doften osv.! Det går bara inte!

Men ändå! Hallå! Livet! Är jag pessimist? Jag vet inte! I don’t know! I… just… don’t… know…!

Hann titta på 2 filmer som jag har fått som julklapp från min älskade dotter, enligt önskelista förstås: Maléna och Irréversible med min absoluta kvinnoskönhetsideal Monica Bellucci. Och nu vet jag inte längre…! Eller visste jag någonsin?

Själv har jag ju upplevt det: Du vaknar en morgon, är på väg till en tentamen tillsammans med en rumskamrat på studentkorridoren, och där på vägen står medlemmar av hemliga polisen som fångar dig i en irreversibel process…

Vad gör jag här förresten?

Jag vet inte…! Jag vet inte…!

Det enda jag vet just nu är att "Irréversible" slutar (eller börjar?) med kameran svepande över en poster av filmen ”2001: A Space Odyssey” och då är musiken en av mina största favoritsatser bland symfonier – sats 2 av Beethovens 7-e symfoni.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

13 December 2007

Are you from India?

Telefonen ringde i går kväll runt kl. 19. Jag tog luren och hörde en fjärran röst säga någonting helt obegripligt för mig. Jag kunde urskilja bara ett par engelska ord: roaming, IP! ”What?”, sa jag! Och då började mannen berätta på engelska, med en indisk brytning, att han hade ett erbjudande om billig telefoni från utlandet till Indien! Mitt i sin berättelse, då han hörde mig säga ”yeees…, OK…, hmmm…”, började han tvivla, bröt sin berättelse och frågade: ”Are you from India?” ”No, I am not from India, and I am not interested! Thank you. Bye!”, sa jag och la på luren.

Det var inte första gången. De har ringt från Pakistan också! De har fått lära sig att inte alla Shiv-ar är från Indien!

Förra året var jag medlem i klubben Shortcut, inte för att jag var karriärsugen utan för att det var ett gratis erbjudande från dåvarande CF. Det blev flera besök på min sida på klubbens webbplats av svenska män som ärligt skrev att de trodde jag var en ”persisk tjej”! De fick också lära sig att inte alla Shiv-or är tjejer från persiska sagor!

Sånt är roligt ibland, men inte alltid! Tack och lov har jag spärrat min telefon mot telefonförsäljare på Nix annars skulle jag få ännu fler samtal från indiska och iranska marknadsförare här i Sverige som tror sig veta vem jag är.

Jag skrev fler roliga historier kring mitt namn för flera år sedan. De finns på persiska i denna pdf-fil.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

05 October 2007

Höjden av rättvisa

Bravo Hanne Kjöller! Jag kan inte lägga något mer ord trots att jag har varit och bott i ”systemet” ett tag. Suveränt! Synd att jag inte hittar texten att länka till och måste knappa själv från dagens DN, sid 2, under en bild på Nordkoreas ledare vid ett fint dukat matbord:

”Socialism inget för schimpanser. Så lyder rubriken på ett telegram från TT om hur schimpanserna saknar medfödd känsla för rättvisa. Intressant tolkning av begreppet rättvisa och socialism.

Det passar ju precis på Nordkoreas Kim Jong Il. Eller på Rumäniens socialistiska ledare Nicolae Ceausescu. Eller på någon av de många andra socialistledarna som byggt palats åt sig själva och mumsar ryskt kaviar samtidigt som folket svälter.”

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

07 September 2007

Den lilla stora världen

Tänk bara: du sitter i din ensamhet i höstmörkret, grubblar över vilka fel du har begått i senaste veckan, slicker dina sår, och då ringer mobilen, du tar luren och tittar i fönstret - det är ett okänt iranskt nummer: ja…? Du lyssnar och känner igen rösten av en god vän, Reza, som du har levt med i många år - som studiekamrater på tekniska högskolan, har delat bostad, har stridit tillsammans i barrikader under revolutionen, har smugit er in i shahens militärkaserner och snott vapen, har blivit kär tillsammans, har bestigit flera berg tillsammans, tältat eller sovit kring en eld under bar himmel... Rösten säger: "Hallå, jag är i Paris, för en mässa. Frun var och promenerade på Champs-Élysées idag och av en slump stötte på Ali och Shahrzad som också är på besök i Paris. Vi sitter i en restaurang just nu och kollar på en brasiliansk festival. Ali säger att han har läst att du har grillat en Mujahed för hans memoarer från fängelset! Så, tro inte att vi inte vet vad du gör! Det är en oerhörd liten värld! Glöm inte det!"

Och Ali, som är en så fantastisk hjälpsam människa, får luren och pratar vidare och påminner om senaste besöket. Vad har jag att säga, utom att längta ännu mer efter sådana vänner, som läser, tänker och pratar om en, och tar och ringer från fjärran, speciellt när de har det bra, i en sådan stor liten värld?

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

01 September 2007

Kör hårt dotter min!

Ännu fler inlägg från dottern Djeiran i DN i onsdags. Hon finns med även i dagens papperstidning, sid 2 i Kultur: "Klädkonst med gren i grenen", men jag hittar inte den i nätupplagan.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

30 August 2007

Gunnar

En av mina arbetskamrater gick bort förra veckan. Från det första läkarbesöket och diagnosen om tumör i bukspottkörteln tills han tog det sista andetaget, tog det bara 33 dagar. Han var en mycket hjälpsam människa och populär bland medarbetare. Han hade hunnit arbeta i 19 år här när jag började, och han tog hand om mig som en fadder, visade runt överallt och lärde mig allt. Mycket av vad jag kan nu lärde jag mig av honom och mycket lärde vi oss tillsammans under alla dessa år utmed enorma utvecklingen i IT. Han hjälpte mig mycket även utanför jobbet. Jag var många gånger på besök hemma hos honom och familjen, lånade saker – från dataprylar och programskivor till sticksåg och kofot och skidor. Flera frysta vintermorgnar körde han en halv mil till mig för att blåsa liv i min döda bil med startkablar och sitt varma batteri. Våra barn var klasskamrater och jag var Tomten för hans barnbarn. Han var en riktig eldsjäl även i fackliga livet på jobbet, i medarbetarklubben, i bostadsföreningen, i seglarföreningen, och mycket annat. Jag älskade de tipspromenader som han ordnade med sina fotografier inomhus och utomhus på vår arbetsplats.

Nu tinade han bort bara inom en månad. Och i ett akut läge fick jag ta över allt vad han gjorde, utan att ens kunna hälften av vad han kunde. Han bekymrade sig in i det sista över en liten bit arbete som han hade kvar att fullfölja och i sitt sista telefonsamtal med mig från sängen på sjukhuset och trots att han hade svårt att tala, gav han ledtrådar som kunde hjälpa mig.

Kvällen därefter åkte jag och besökte honom på sjukhuset. Han öppnade famnen så fort han såg mig och gav mig en björnkram. Jag hade köpt en sudoku-häfte åt honom för att jag visste att han älskade att sitta på sin balkong och lösa sudoku när han fick en stund ledig från all barnbarnskötsel och andra aktiviteter. Men nu kunde han inte känna igen häftet och trodde att det var en serietidning. Han kunde knappast avsluta en mening och tappade tråden mitt i meningen. Han halvsov på sin säng med smärtstillande och lugnande droppar som rann i hans blodådror, och jag satt bredvid hans säng över en timme och hade tappat ork för att resa mig och gå därifrån. Han öppnade ögonen då och då, tittade på mig och försökte le.

Sex dagar därefter stod jag bredvid hans säng hemma hos honom, ropade hans namn och hälsade. Han vaknade, försökte hitta varifrån rösten kom, sa någonting obegriplig, och sov igen. Och två dagar därefter slocknade han för alltid.

Jag tänkte berätta om allt detta på en minnesstund som vi hade för honom på jobbet. Men…

Nu går jag runt på jobbet, försöker klara av allt vad han gjorde, och överallt ser jag minnen från honom: hans rum, hans arbetsbord, hans dator, minneslappar, pennor, allt. Och jag har så många saker att fråga honom: hur tänkte han det där och hur ska man göra det här? Men han finns inte längre. Så synd. Han finns inte längre…

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

28 August 2007

Världens vackraste dotter

I dag har min dotter, som praktiserar på DN, fått sina första 2 notiser publicerade i kulturdelen, sidan 2. Och jag är så glad och stolt som inte rymmer i några ord. Kämpa på dotjka!
En av notiserna finns här.


Read More...دنباله (کلیک کنید)‏